Folk stod tysta och betraktade platsen, någon satte ner en bukett med blommor, ett fotografi. Det hade uppstått en reva i verkligheten, någonting som fick alla att plötsligt stanna upp.

När en person tas ifrån oss lämnar den efter sig ett tomrum, men lever samtidigt kvar som en mental entitet; ett slags tankens objekt. I alla tider har människor projicerat denna tankeverksamhet på materiella ting och låtit förkroppsliga det som förlorat sin fysiska anknytning. På detta sätt kan vi benämna fenomen utan att artikulera dem, istället uppstår betydelsen genom artefakten vi skapat, i samma process som vi ömsesidigt bekräftar varandras verklighet.

I den japanska tekniken Kintsugi, samlas delarna av ett trasigt föremål ihop och mellanrummen fylls med guld, som för att belysa katastrofen och låta den integreras med objektets identitet. Sprickorna ses inom traditionen som en markör av en händelse i föremålets livslinje, en minnesvärd erfarenhet. På samma sätt representerar Rift ett fenomen i stadens livslinje som visar på en bredare förlust än för den enskilde, återkommandet av interventioner i det offentliga rummet kan liknas vid sprickor på en samhällskropp; en problematik som vi gemensamt bär på.

En cyklist bromsar in, vänder huvudet och slår ner blicken, det känns tydligt att något hänt här. En bukett med blommor, ett fotografi, en strimma av brons som söker sin väg genom gatstenens betong…